Historien om Zarandonga
Av Mats Lundahl, Curt Borgenstam och Roland Gottlow

1: Bandet bildas
Allt började med att gitarristen Kaj Johnsson, som också spelade trumpet, ledde VPK:s Blåsorkester i Lund i slutet av 1970-talet. Någon på Lundabygdens ABF föreslog Kaj att ta kontakt med musiker från den grupp av invandrare från Latinamerika som kommit till Lund vid den tiden. Detta resulterade i en hejdundrande sambafest på Akademiska Föreningen. Kaj hade fått tag på ett häfte med noter till brasilianska karnevalslåtar och kontaktat saxofonisten Kaj Andersson, som tände på idén att mixa slagverkssamba, batucada, med sambamelodier och jazziga improvisationer.

Bland de latinamerikanska musiker de mötte fanns basisten Daniel Fernández, candombeslagverkarna Álvaro Rodríguez och Enrique Mancini, som spelade surdo – den stora bastrumma som brukar användas av brasilianska sambaorkestrar – Carlos Clavijo från Uruguay som på grund av politisk aktivitet kommit till Sverige tack vare Amnesty International. Han hade blivit satt på ett flygplan utan att ha minsta aning om vart han skulle, men när han landade var han i Sverige och kom till Lund. En av de många besökarna på sambafesten var Staffan Irhammar, som för Kaj Johnsson uttryckte sin entusiasm för det projekt som höll på att ta form. Några år senare blev han saxofonist i Zarandonga.

2: Lilla Verkstan
I Lund fanns en latinamerikansk kulturförening som hette Lilla Verkstan, El Tallercito. I dess lokal på Trollebergsvägen samlades man för att repa. Mats Larsson, fin trombonist från storbandet En XII Skåne, som liksom Kaj Johnsson studerat på den då nya musiklärarutbildningen SÄMUS i Malmö, slöt sig till gruppen. I den fanns då också en pianist som kallades ”Kryllan”. Lilla Verkstan höll från början till på Trollebergsvägen, därefter på Fabriksgatan, i en mycket märklig fastighet, risig, tre våningar hög, som låg vid posten bakom stationen. Där var det en hel del fester. Det var lite si och så med nödutgångarna, trappor byggda i trä, men bord och vita dukar, vin, fullt med folk, ordentligt tryck. Senare fick man en annan lokal av kommunen, längst ut på Norra Fäladen. Där fanns en gammal gård, där olika föreningar fick hålla till. På vinden hade Lilla Verkstan en lokal. Där hade Zarandonga många spelningar. Det var mycket som utspelades runt kulturföreningen. Det var inte bara latinamerikaner som var intresserade utan det var många svenskar som också tyckte att det var trevligt att hänga där, på de roliga festerna.

Så småningom flyttades repetitionerna till Eslöv, där ABF hade en lokal på Västergatan. Kaj Andersson frågade ”Gotte”, Roland Gottlow, pianist med mera, om han hade lust att ersätta Kryllan som slutat. Kaj och Gotte var goda vänner och spelkompisar sedan skoltiden i Eslöv. Trummisen Bosse Johansson kom hösten 1982 från Strömstad till musiklinjen på Svalövs folkhögskola där Kaj var lärare. Han passade perfekt in i gruppen. I Eslöv uppstod Zarandonga. Varifrån namnet kom är inte riktigt klart, men Carlos sade nånting om att det är ett slanguttryck från Uruguay: ”Om man sitter ett gäng och en tjej med rytmiskt gungande höfter går förbi på gatan, så säger man ’O, Zarandonga’, det gungar.” De andra tyckte att det lät bra.

3: Nya musiker
Något senare flyttade Daniel tillbaka till Uruguay. Mats Mårtensson, en bra basist som också gått på SÄMUS i Malmö ersatte honom. Staffan Irhammar ersatte i sin tur Kaj Andersson som skulle till Moçambique som lärare och biståndsarbetare. Staffan och Gotte hade båda studerat på Musikhögskolan i Malmö 1972–1976. Staffan Irhammar spelade under sin tid i bandet för det mesta altsax, men också sopran, tenor och flöjt ibland. Han var uppskattad i bandet: rolig, fin solist, god improvisatör och öppen mot olika genrer. En tid därefter, på en spelning på Lilla Verkstan, dök det upp en kille som verkade mycket intresserad. Carlos räckte honom en pandeiro och bjöd in honom i musiken. Det var David Ojeda från Chile, som hade varit aktiv i Sverige i en politisk musikgrupp från Chile, Amerindios. David spelade bongos och conga och sjöng. Även han anslöt sig till Zarandonga. En tid därefter lämnade Kaj Johnsson gruppen och ersattes av Berno Paulsson, en virtuos gitarrist som också hade en av de bästa inspelningsstudiorna i Sydsverige. Saxofonisterna Tobias Hellman, Ed Epstein och Martin Ellborg, trumpetarna Fredrik Davidsson och Magnus Jarlbo, gitarristen Karl Erik Lundblad och trumslagarna P A Tollbom och Ralph Svensson medverkade också i olika perioder i bandet.

4: Sättning och repertoar
Största delen av tiden spelade Zarandonga med två blåsare: trombone och saxofon. Gotte vände på stämföringen när han gjorde arrangemang och bytte om och lade trombonen på topp och altsaxen under för att få en mer samlad klang. Många låtarrangemang plankades av Mats Larsson och Mats Mårtensson som lyssnade på skivor och skrev ner noter.
När Zarandonga började hade bandet en ganska liten repertoar. Låtarna räckte inte till en hel kväll utan man spelade en låt i början och så fick man ta om den senare. Gruppen hade inte studerat samba eller salsa utan det var några låtar som någon kunde och hade lyssnat på, samba, salsa och calypso, Celia Cruz och Tito Puente – väldigt olika musik. Ingen hade riktig koll på genrerna, men det var ingen som brydde sig om det, utan musikerna blandade vilt. När David kom med tog spelandet en seriösare vändning; dessförinnan var det mest på kul. Därefter blev det mer fokus på salsa, sång och ensemblespel, lite mindre på samba och långa improvisationer. Så småningom utkristalliserades en latinskklingande repertoar, som Cúcala, Toro mata, Felicidad, El que sabe, sabe, París del [sic] noche, Zereino, Madrugada, Abandonada fue, Químbara – och så några låtar som Gotte har skrivit: Baiao na Bahia, Sambanana, Ballado Bolero, Candombe candu.

5: De sista åren
Zarandonga existerade mellan 1980 och 1986. Den sista dokumenterade spelningen ägde rum på Pub Sparta i Lund i december det senare året. Det var ett barn av sin tid. Bandet spelade mycket på olika solidaritetsfester. Orkestern kunde ha femton, tjugo spelningar bara i Lund på en termin. Zarandonga spelade också i Malmö, bland annat på Folkfesten, men också på klubbar i Köpenhamn. Där deltog bandet på karnevalen. Några spelade candombe med Pim Pam Pum på dagen och på kvällen med Zarandonga på Vognporten, i Huset. Två kvällar för fulla hus!

På hösten eller vintern 1982 spelade Zarandonga in några låtar i Hansi Schwartz studio Lundaton; den låg ovanpå sybehörsaffären på Stora Södergatan i Lund. Låtarna var: El que sabe, sabe, Químbara, Abandonada fue, Vem chegando a madrugada, i vilka Staffan medverkar, och Karibiens blåa böljor såsom de te sig från Tant Tyras terrass, en originalkomposition av Gotte, där han spelar dragspel som Luiz Gonzaga. Trombonisten Mats Larsson trivs som fisken i vattnet i alla nummer – han hade verkligen absorberat den karibiska trombonestilen – och slagverkarna ger ett skönt flyt rätt igenom. Tyvärr gavs musiken aldrig ut.

Det var inte helt lätt att hålla ihop bandet. Inför varje läsårsstart kunde det vara någon som skulle göra något annat, ville hoppa av, eller skulle flytta. Folkhögskolornas musiklinjer var emellertid pålitliga rekryteringskontor. Kaj Andersson jobbade på Svalövs folkhögskola, andra i bandet hade kontakt med Skurups folkhögskola. Dit kom väldigt bra musiker, för det var hög standard på de utbildningarna, så där raggade Zarandonga folk. Det var många som var pigga på att spela med bandet. Till salsa behövs en ganska stor grupp musiker med väl definierade musikaliska roller, minst två blåsare, åtminstone två slagverkare, piano, bas, trumset, gitarr, sång och bakgrundssång. Det blir tillsammans åtta till tio personer. Ett så stort band kan vara svårt att hålla samman. Så småningom knakade gruppen därför i fogarna och började krackelera, men 1985 samlade musikerna ihop sig för ytterligare en inspelningssession i Studio Animusica på väster i Lund. Därefter gjorde Zarandonga inte så många spelningar utan bandet rann ut i sanden, ”men det var roligt så länge det varade”.

Zarandonga återsamlades igen fem år senare, 1990, för en jubileumsspelning på Pub Sparta i Lund. Det blev fantastiskt bra! Där var Mats Larsson tillbaka tillsammans med Fredrik Davidsson på trumpet, Roland Gottlow på piano och sång, Berno Paulsson gitarr, sång. Mats Mårtensson bas, sång. Bosse Johansson trummor, Carlos Clavijo percussion, David Ojeda percussion och sång.

7: Inspelningar
Zarandonga i Lundatonstudion 1982

Mats Larsson (tb), Staffan Irhammar (ss, as, fl), Roland Gottlow (keyb, acc) Berno Paulsson (g), Mats Mårtensson (elb), Bosse Johansson (dm, timbales), Carlos Clavijo (perc), David Ojeda (cg, vocal), Mats M och Berno back up vocals

Hansi Schwartz studio, Lundaton, hösten eller vintern 1982, privat inspelning:

El que sabe, sabe (cha-cha-cha), Químbara (Junior Cepeda), Abandonada fue (Ismael Miranda), Vem chegando a madrugada (Noel Rosa de Oliveira), Karibiens blå böljor såsom de te sig från Tant Tyras terrass (Roland Gottlow). Staffan Irhammar medverkar inte på Karibiens blå böljor såsom de te sig från Tant Tyras terrass, där Roland Gottlow spelar dragspel och orgel.

Zarandonga i Studio Animusica, Lund 1985

Magnus Jarlbo tp, Tobias Hellman as, Roland Gottlow synt, p, acc, Karl Erik Lundblad g, Mats Mårtensson b, Mats Persson dm, timbales, David Ojeda perc, lead vo

Studio Animusica, Lund 1985, privat inspelning
Toro mata (trad., Peru), Sambanana (Roland Gottlow), ¿De qué? (Rubén Blades), Baiao na

Bahia (Roland Gottlow), Traigo la felicidad (Cheo Feliciano).

På dessa inspelningar saknar man Mats Larssons fina trombonespel och Carlos Clavijo var bortrest. Saxofonisten Tobias Hellman från Skurups jazzlinje var ny men mycket bra. Bakgrundssången utfördes gemensamt av hela bandet.

Lyssna till Zarandonga:
https://soundcloud.com/roland-gottlow/sets/zarandonga-lund-1980-1986